intervju lise-lott eriksson
Vilken är Blodcancerförbundets viktigaste fråga?
Det är frågan om hur vi som patienter ska få tillgång till nya innovativa läkemedel som är livsförlängande och som kanske till och med kan bota. Stora framsteg görs kontinuerligt inom blodcancerområdet, prognosen förbättras för många diagnoser och nya läkemedel godkänns allt snabbare av EMA, Europeiska Läkemedelsmyndigheten. Trots detta får inte de svenska patienterna tillgång till läkemedlen snabbare.
Patienter i Sverige får idag tillgång till nya läkemedel genom kliniska studier och under vissa omständigheter, så kallat ”compassionate use”. Men så snart ett läkemedel fått EMA:s godkännande skall det prisförhandlas och bedömas av TLV och NT-rådet avseende läkemedlets kostnadseffektivitet innan det kan rekommenderas för behandling i Sverige eller inte. Nya behandlingar är ofta kombinationsterapier, det vill säga en behandling med flera läkemedel. Dagens Medicin har i ett flertal artiklar uppmärksammat problemet att räkna kostnadseffektiviteten i en kombinationsterapi eftersom första läkemedlet ofta redan slagit i taket. Kombinationsbehandlingen kan då inte anses kostnadseffektiv även om läkemedel nummer två är helt gratis.
Vi skulle vilja att processen från när EMA godkänner ett läkemedel till att vi börjar använda det kliniskt i Sverige går mycket snabbare. Ett exempel är en produkt som EMA godkände för två år sedan men som fortfarande inte används i Sverige. Det är ett läkemedel där studier visar att 60–70 procent av patienterna skulle svara på behandlingen, men som idag inte får den. Exempel som detta gör att vi är riktigt bekymrade. I praktiken innebär det att patienter dör i avvaktan på ny modern behandling. Det är den krassa verkligheten.
Hur går dina och föreningens tankar kring dagens hälso- och sjukvård för blodcancerpatienter?
Inom hälso- och sjukvården finns mycket engagerad personal vilket är bra. Däremot behöver vi ett mer flexibelt och förutsägbart system. Vi vill ha en snabb introduktion av nya läkemedel och ett krav på uppföljning, det vill säga "subvention med krav på uppföljning". Uppföljningen ska till exempel undersöka vilken effekt ett läkemedel har. Om man gör en utvärdering så kan man i så fall dela på risken, så kallad ”risk-sharing”. Då blir det en win-win för både sjukvården och för läkemedelsföretagen.
I dagsläget upplever jag att myndigheterna bara skyller på priset och på läkemedelsföretagen. Varför inte tala klarspråk och säga som det är? Att patienterna inte är värda nya behandlingar.
Vilka råd vill du ge till de politiker som är ansvariga för hälso- och sjukvården i landstingen?
Som sagt, gör systemet mer flexibelt och förutsägbart. När ett läkemedel är godkänt i EMA så börja använd det även här. Gör uppföljning och utvärdering och justera priset efter det. Jag är övertygad om att besparingen kommer rätt till slut.