psykisk ohälsa

För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt. Så lyder namnet på den rapport som utredare Kerstin Evelius lämnade till dåvarande socialminister Annika Strandhäll i slutet på förra året. I rapporten presenteras 26 åtgärdsområden som ska åstadkomma en god och jämlik psykisk hälsa. Även om det är många områden tror Kerstin att vi kan se en positiv förändring inom bara ett par år genom att kraftsamla landets myndigheter.

-  I rapporten har vi pekat ut 22 olika myndigheter som besitter kompetent arbetskraft i form av tusentals anställda. Om de skulle avsätta tid och tillsammans arbeta fokuserat med de 26 åtgärdsområdena tror jag att man skulle se en förändring snabbt. Dessutom har samtliga av de 15 generaldirektörer som jag träffat för att tala specifikt om framtiden uttryckt att psykisk ohälsa är ett viktigt och prioriterat område så jag känner mig hoppfull, säger Kerstin.

Långsiktighet – en förutsättning
Enligt Kerstin bör en viktig arbetsuppgift för myndigheterna vara att stötta och underlätta kommunerna och regionernas i deras viktiga arbete, till exempel genom att bidra med användbar forskning inom området. Kerstin är också mån om att myndigheterna ska ta till vara på den kraft och ambition som hon har noterat i flera regioner.

- Jag tycker det är roligt att se att flera regioner har helt rätt fokus och påbörjat ett långsiktigt arbete för att förbättra den psykiska ohälsan. Just det långsiktiga perspektivet är en mycket viktig framgångsfaktor. Vi bedömer att en strategiperiod på tio år är lämplig för att åstadkomma förutsättningar för kontinuitet och långsiktighet, förklarar Kerstin.

En annan förutsättning för att minska den psykiska ohälsan är att arbeta gränsöverskridande mellan olika sektorer för att på så sätt minska inflödet till hälso- och sjukvården.

- Självklart måste vi ha en bra hälso- och sjukvård för dem som drabbas men om vi ska kunna minska köerna till psykiatrin måste vi också minska behovet av vård. Det gör vi genom att jobba förebyggande och främjande inom skolan och på arbetsplatserna. Vi behöver till exempel fråga oss hur vi kan skapa arbetsmiljöer där folk inte blir utbrända.

Förändrad syn på delaktighet
På frågan vad som krävs för att göra patienterna mer delaktiga i vården ser Kerstin ett behov av att anamma ett synsätt där patienter och brukare ses på som viktiga resurser.

- Dagens delaktighet är nästan lite symbolisk där man låter en patientförening vara med och tycka i en specifik fråga. Jag tror att man behöver ett annat tänk där patienter och brukare istället får vara med och formulera problemet. Om vi inte frågar dem som lever med problemen som vi försöker lösa kommer vi aldrig få rätt svar, avslutar Kerstin.

Foto: Martina Huber/Regeringskansliet